Gömd i havets djup

Vi skyndar oss in i stugan, stänger dörren och flyr ovädret som överraskat oss påväg upp från hamnen. Jag hade precis kommit till ön när jag såg honom sitta där på bryggan. Han rörde knappt en min när jag stannade upp och frågade hur det var. Han tar av sig kappan och skorna, sätter sig ner på stolen och börjar stamma fram ord. Han säger att han inte riktigt vet vart han ska börja. Jag försöker lugna honom och sträcker händerna mot den tända brasan och värmer mig medans han börjar berätta.

Jo, i över 15 år har jag kört båt mellan fastlandet och ön, som en båttaxi kan man säga. Jag har en stor ekbåt med en styrhytt som skyddar mig mot väder och vind. Under sex års tid har det spårlöst försvunnit människor härute runtom ön. Varje år har vi hittat båtar som driver utanför hamnen och jag har fått åka dit och bogsera bort båtarna. Packning har funnits kvar, mobiler, plånböcker men inte ett spår efter båtarnas ägare. Dom har inte hittats än idag.

Men det är något mer. I varje båt har det varit som en svart massa och det har varit klösmärken på insidan av båtarna. Klösmärken frågar jag? Ja, långa klösmärken på ena insidan av båtarna, som att något greppat tag underifrån.

Våra blickar möts och han skakar på huvudet, jag vet, säger han, det låter ofattbart. Han reser sig upp och hämtar en ask som står på ett bord i hörnet av rummet. Han ger mig några foton som han framkallat. Och där syns dom, långa revor på båtarnas insidor. Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska tro. Vad skulle ens kunna göra något sådant?

Vi sitter tysta en stund, sen bryter jag tystnaden och frågar, vad har det här att göra med idag? Har det försvunnit någon mer? Han fortsätter att berätta.

Igår skjutsade jag en familj till fastlandet, det är den tiden på året, ingen vågar köra båt själv. När jag är påväg tillbaka, inte långt från hamnen, ser jag en mindre ö långt framför mig. Jag tyckte det var märkligt för jag har inte tänkt på den innan. Jag vänder bort blicken för att kolla gps:en och när jag kollar upp igen står en mörk gestalt på ön, en lång man, och han vinkar. Sakta, långsamt vinkar han. Jag vinkar tillbaka och tar samtidigt upp min mobil, tittar upp igen och mannen och ön är borta. Förvirrat kollar jag runt hela båten, jag var så säker på vad jag sett.

Sedan igår har jag försökt hitta naturliga förklaringar till vad jag såg och imorse gick jag ner till hamnen, när jag skulle gå på båten såg jag att den var täckt av svart massa. Svarta fotsteg runtom hela båten och på dörren in till hytten var det ett långt rivmärke. Han kollar upp och möter min blick och säger, jag skulle nog inte ha vinkat till den där mannen på ön. Något gömmer sig i havets djup.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s